.

Pojken satt på klippan, han bara satt där och lyssnade på hur havets vågor smekte mot berget.
Vinden fick hans bruna lockiga hår att bli rufsigt. Hans blick var fokuserad på horisonten. Runt omkring var de tomt. Himlen var oskyldigt blå och inte en människa syntes till. Men ute i havet såg pojken något. Det var någon som simmade, en tjej. Tjejen var duktig, hon simmade fort och strax senare var hon nedanför klippan. Pojken vågade inte gå fram mot kanten, han var mycket svag för vackra tjejer. Innan han samlat tillräckligt med mod var hon uppe vid hans sida. Pojken trodde inte sina ögon, hon var inte vem som helst! Hon var en sådan, sådan som man läser om i sagor som faktiskt inte finns i verkligheten. Tjejen var en sjöjungfru! Pojken kunde inte slita blicken ifrån henne, de var kärlek. Skymningen kom och tjejen var tvungen att återvända. Pojken kom alltid att minnas hennes ögon och minuterna hon försvann bort mot horisonten. Ibland undrade han ifall de hade varit värt att följa med henne….