.

Smset jag fick, trodde inte mina ögon. 112 är starka siffror. Ringde dig och du grät, eller nej. Du var helt frånvarande. Jag var redan påväg, men trodde aldrig att du var så långt borta. Du fick minuterna att kännas som en evighet. Jag hittade dig sittande på sängkanten. Helt frånvarande. Du svarade inte på tilltal. Rädslan spred sig inom mig. Rädd att förlora dig ! I dimman sträckte du mig mobilen, jag läste smsen , du vaknade mer och mer. Tillslut var du såpass medveten om vem jag var. Du kunde fortfarande inte få fram ett ord. Du skrev ett sms och visade det för mig. Mitt hjärta stannade för en sekund. Du fick inte försvinna från mig. Sen la du dig i sängen, försvann mer och mer. Ibland skakade du. Du svettades ena sekunden och den andra frös du. Jag pratade, ställde frågor, allt för att du inte skulle somna, försvinna bort. Tillslut kom tårarna, då blev allt klarare för dig. Inte innan då tror jag du förstod hur illa det var, hur rädd jag var att förlora dig. Du tog kraft till dig och sa att jag inte skulle gråta. Du torkade mina tårar. Jag såg hur dina ögonlock stängdes mer och mer, rädslan blev starkare. Men jag var tvungen att lämna dig, du kämpade dig från sängen och du berättade för dina föräldrar. Tillslut blev det  sjukhuset och fick du beskedet att du kunde dött. Men du klarade dig. Hoppas du inte gör detta igen. Du fattar nog inte hur glad jag va att jag var hos dig när detta hände. Hade jag inte varit det. Kanske du inte varit bland oss längre. Du kanske hade somnat och aldrig mer vaknat. Det är något jag absolut inte klarat. Jag förstår att du gjorde som du gjorde men det är inte bra och jag hoppas inte du gör om det. Men jag är glad att du lät mig vara med dig. Det fick mig att inse hur mycket jag betyder för dig. Att du kunde berätta det för mig, att jag fick vara vid din sida. Sålänge du vill ha mig vid din sida så vet du att jag är där !